Bob Moffatts Blog of Drumming(lists)

The Smiths The Queen is Dead Rough Trade Record 860616

Pop?

Ja, det är sant. Ibland lyssnar jag på pop också, tokigt men sant. Hur kommer det sig då att jag valt att recensera The Smiths? Helt enkelt för att denna platta är den bästa popplatta som släppts, vilket i sig kanske inte säger så mkt då det släpps en uppsjö av indiepopskräp varje dag känns det som. Detta är dock inte indie, utan genuin brittpop! (lol!)

Jag har sedan barnsben varit fanatisk i listor i alla dess slag, bland annat musiklistor. När jag läste en ngn form av rekordbok som yngre så läste jag att en grupp som hade hela 4 låtar(!) på plats 1-2-3-4 på den engelska topplistan så blev jag duktigt imponerad och tänkte att The Smiths måste vara skitbra.... men sen gick det 12-14 år innan min nästa kontakt med gruppen. Och då blev det inte gruppen, utan att gruppens sångare Morrisey släppte en soloskiva, eftersom den var en helt okej upplevelse så bestämde jag mig för att kolla upp The Smiths också....

Efter 11 sorger o minst lika många bedrövelser så kom jag fram till att The Smiths var inget för mig... Men så hände det, Morrisey blev bokad till både Roskilde-Festivalen och Hultsfreds-festivalen, jag såg båda spelningarna och dom var verkligen skitbra. Riktigt bra t.o.m.

Jag bestämde mig för att ge The Smiths en chans till. Fortfarande var skivorna inte alltför kul, med ett undantag. The Queen is Dead. Ska ju inte säga att jag blev helt till mig eftersom pop överlag inte tilltalar mig, det är ofta tråkigt och intetsägande, men det var ändå ngt med denna skiva...

Skivan börjar med ngt form av medley och avslutas med ngn moralpredikning om överviktiga flickor. Inte så mkt att hurra för kanske, men däremellan finns ngra spår av högklassig pop som går till historien som de bästa poplåtarna som skrivits. Cemetery Gates, The Boy With a Thorn In His Side samt There is a Light That Never Goes Out är låtar som alla popgrupper önskat de skrivit. The Smiths är förvisso ett sjukt överskattat band, inte riktigt lika överskattat som Ramones eller Pink Floyd men nästan, men med denna skivan så har de ändå gjort historia. Önskar att deras andra skivor höll nästan samma klass som denna, då hade jag nästan kunnat säga att jag gillat The Smiths, nu kan jag nog tyvärr bara säga att jag gillar plattan, inte bandet. Fast det är sant, ett par, tre låtar från deras andra diskografi gillar jag också...

3/5

---

1. The Queen is Dead
2. Frankly, Mr. Shankly
3. I Know it's Over
4. Never Had No One Never
5. Cemetery Gates
6. Bigmouth Strikes Again
7. The Boy With a Thorn in His Side
8. Vicar in a Tutu
9. There is a Light That Never Goes Out
10. Some Girls are Bigger Than Others

---