Bob Moffatts Blog of Drumming(lists)

Ölhävers Det e Fan Lungt Ju Sommaren Kommer Snart 00-xx-xx

Tralalala

Jag lovade något hårdare, jag ljög, jag menade töntigare!
Denna EP från ngn gång 2000 är trallpunk av pubertala tonåringar som gillar, tro det eller ej, öl och framförallt folköl. Även om Ölhävers verkligen inte har ett dugg talang, låtarna är fullständigt absurda och låter ganska illa så är det ngt som tilltalar mig med denna skiva. Det luktar sommar o festival långa vägar och det är ju det bästa jag vet.

Polarna skrattar åt din baksmälla när du vaknar upp i ditt tält, ja då är det inte lätt när du glömt din huvudvärkstablett

Bara en sån rad, får en att dra på smilgroparna för att redan sekunden senare höra en annan väl klingande rad.

Här finns ingen Treo så du har inget val, bakfyllan den botas med bärs på festival

Töntigt, jag vet, roligt? Ja mkt. Då vårsäsongen börjar närma sig, även om det faktiskt snöar idag och är ganska kallt ute, så passar Ölhävers utmärkt när man längtar till sommar o fest. Det är precis vad jag gör nu. Så är du ute efter ngt roligt utan speciella krav på musikalisk talang o framförallt ngt somrigt. Då är Ölhävers det du vill ha!

2/5

---

1. Full Som Fan
2. Förbannade
3. Jää Jää Wow Wow
4. Jag Vill Vara Full
5. Lera Fylla & Tyskar
6. Vi Dricker Öl
7. Vi Måste Slåss
8. Ölhävers Feat. Fyllot

---

The Smiths The Queen is Dead Rough Trade Record 860616

Pop?

Ja, det är sant. Ibland lyssnar jag på pop också, tokigt men sant. Hur kommer det sig då att jag valt att recensera The Smiths? Helt enkelt för att denna platta är den bästa popplatta som släppts, vilket i sig kanske inte säger så mkt då det släpps en uppsjö av indiepopskräp varje dag känns det som. Detta är dock inte indie, utan genuin brittpop! (lol!)

Jag har sedan barnsben varit fanatisk i listor i alla dess slag, bland annat musiklistor. När jag läste en ngn form av rekordbok som yngre så läste jag att en grupp som hade hela 4 låtar(!) på plats 1-2-3-4 på den engelska topplistan så blev jag duktigt imponerad och tänkte att The Smiths måste vara skitbra.... men sen gick det 12-14 år innan min nästa kontakt med gruppen. Och då blev det inte gruppen, utan att gruppens sångare Morrisey släppte en soloskiva, eftersom den var en helt okej upplevelse så bestämde jag mig för att kolla upp The Smiths också....

Efter 11 sorger o minst lika många bedrövelser så kom jag fram till att The Smiths var inget för mig... Men så hände det, Morrisey blev bokad till både Roskilde-Festivalen och Hultsfreds-festivalen, jag såg båda spelningarna och dom var verkligen skitbra. Riktigt bra t.o.m.

Jag bestämde mig för att ge The Smiths en chans till. Fortfarande var skivorna inte alltför kul, med ett undantag. The Queen is Dead. Ska ju inte säga att jag blev helt till mig eftersom pop överlag inte tilltalar mig, det är ofta tråkigt och intetsägande, men det var ändå ngt med denna skiva...

Skivan börjar med ngt form av medley och avslutas med ngn moralpredikning om överviktiga flickor. Inte så mkt att hurra för kanske, men däremellan finns ngra spår av högklassig pop som går till historien som de bästa poplåtarna som skrivits. Cemetery Gates, The Boy With a Thorn In His Side samt There is a Light That Never Goes Out är låtar som alla popgrupper önskat de skrivit. The Smiths är förvisso ett sjukt överskattat band, inte riktigt lika överskattat som Ramones eller Pink Floyd men nästan, men med denna skivan så har de ändå gjort historia. Önskar att deras andra skivor höll nästan samma klass som denna, då hade jag nästan kunnat säga att jag gillat The Smiths, nu kan jag nog tyvärr bara säga att jag gillar plattan, inte bandet. Fast det är sant, ett par, tre låtar från deras andra diskografi gillar jag också...

3/5

---

1. The Queen is Dead
2. Frankly, Mr. Shankly
3. I Know it's Over
4. Never Had No One Never
5. Cemetery Gates
6. Bigmouth Strikes Again
7. The Boy With a Thorn in His Side
8. Vicar in a Tutu
9. There is a Light That Never Goes Out
10. Some Girls are Bigger Than Others

---

The Mars Volta Frances the Mute 050208 Strummer Recordings Universal

Tråkigt

När The Mars Voltas första skiva De-Loused in the Comatorium släpptes sommaren 2003 blev jag helt i eld och lågor, det var bland det absolut bästa jag hört på den tiden, och inget, absolut inget lät som det. Alltså var ju förväntningarna på den här skivan stora, nej dom var helt enorma. När dessutom hyllningarna till första singeln The Widow var enbart positiva och beskrev med ord som "vår tids Stairway to Heaven" så minskade ju inte direkt förväntningarna. Dagen kom och skivan släpptes. Ja, sen skulle jag nog kunna säga att vi är där vi är idag. För skivan har inte gjort ngt intryck på mig överhuvudtaget, den är oerhört tråkig, och den där magnifika singeln ni vet... den var ganska medioker. Skivan överöstes med goda vitsord och finfina betyg, men jag kan fan inte förstå varför. Låtarna är alltför långa, bara 5 spår till skillnad från 10 på föregående skivan men det är ingen dålig skiva på ngt vis, men den ger mig inget i utbyte och är helt enkelt för tråkig. The Mars Volta släppte ny skiva förra året, Amputechture, detta har jag helt enkelt inte brytt mig om att kolla upp. Jag är rädd att ett av mina dåvarande favoritband ska släppa ännu ett intetsägande släpp som mab bara blir... "jaha..." av...
Nej, jag håller mig till "De-Loused" den är fortfarande svinbra.

2/5

---

1. Cygnus...Vismund Cygnus
2. The Widow
3. L'Via L'Viaquez
4. Miranda, That Ghost Just isnt Holy Anymore
5. Cassandra Gemini

---

Meshuggah Nothing Re-Release 061031 Nuclear Blast Records

Tungt

När jag hörde att Meshuggah skulle släppa ny version av Nothing så brydde jag mig inte speciellt mkt och kom fram till att det bara måste vara ett sätt att tjäna mer pengar på en redan grymt bra skiva. I en intervju som jag läste i ungefär samma veva så sa Jens Kidman(sångaren) att dom inte alls hade blivit nöjda med hur skivan mixats och att dom ville förändra ljudbilden. Ptsh tänkte jag, skivan är redan så bra så det tror jag inte på. Därför la jag inte så stor uppmärksamhet när den släpptes.

Någon månad efter att den släpptes så hade jag läst ett par recensioner av skivan så kunde jag inte längre låta bli. Jag köpte hem skivan(ja okej jag laddade hem den först men okej). Första spåret Stengah är märkbart tyngre och jag sitter som ett frågetecken och undrar hur fan detta har gått till. Glad som en fåne med redan anmärkningsvärt mkt gåshud så strålar nu Rational Gaze ur högtalarna, jag trycks bakåt i stolen av hur fruktansvärt mkt tyngre den här versionen är jämtemot orginalet. Låten har sån tyngd, låter så mkt bättre än allt dom tidigare gjort.

Efter att ha lyssnat färdigt på plattan så sitter jag med ett fånigt leende och kan inte sluta le, skivan har tagit mig. Skivan äger mig lika mkt som jag faktiskt äger skivan. Produktionen är mästerlig, det låter precis som Meshuggah ska låta, nu förstår jag vad Jens menade när han sa att han inte var nöjd med orginalet. Detta alster får mig att verkligen se fram emot deras nya release som ska släppas ngn gång under 2007.

5/5

---

1. Stengah
2. Rational Gaze
3. Perpetual Black Second
4. Closed Eye Visuals
5. Glints Collide
6. Organic Shadows
7. Straws Pulled at Random
8. Spasm
9. Nebolous
10. Obsidian

---